torsdag 25 juli 2013

Förväntningarnas spel och EM final

Igår förlorade Sverige för första gången sedan Pia tog över som förbundskapten.
Igår gick Sverige av planen mållösa och åkte därmed ut från EM.
Igår mötte Sverige, Tyskland.

Om man för en månad sedan hade sagt att Sveriges ända förlust i EM hade blivit med 1-0 i en otroligt spännande match mot Tyskland, så hade nog de flesta tyckt att det låter ganska ok.
Men saker och ting förändras.
Den kolossalt mycket större fotbollsmakten Tyskland darrade en aning i gruppspelet men tragglade sig vidare, och i kvarten fick de traggla ännu mer. 
Tyskorna var inte dem samma, och Sverige hade bara blivit bättre och bättre under turneringens gång, och Sverige hade en tolfte spelare på Ullevi.
Nu skulle vi ta revansch för alla de gånger som Tyskland stått mellan oss och fullkomlig succé.
Det var som bäddat för en svensk seger.
Förväntningarna hade ändrats.

De flesta av er såg matchen igår, det var nära, och det kunde ha gått, men gör man inga mål i fotboll så vinner man inte. 

Den i förhand uppskrivna succén uteblev och kritikerna fick åter igen skrika högst.
Mitt flöde var splittrat igår, det fanns de som uppenbart var besvikna för stunden men som i helhet tyckte att Sverige presterat godkänt eller över det.
Sen fanns det dem som var tillbaka på ruta ett igen, de vars kommentarer är ett överflödigt bevis på människors intelligensbrist.
De som hördes efter matchen mot Danmark men sedan suttit tysta fram tills igår, de som hade varit tysta även igår om bollen gått fem centimeter längre åt höger, eller vänster.

Det är inte så att jag vill ta bort deras rättigheter till att tycka vad de vill, jag förstår att vi tycker olika och det är okej för mig.
Det jag är kritisk emot är deras sätt att uttrycka sig i ord med förnedring, sexism och hat, och jag är kritisk emot att inte Sveriges största medier tar bort inlägg som går över gränsen.

Nu vidare till något helt annat, eller nja, ämnet är fortfarande EM 2013.
50.000 biljetter är sålda till finalen, de flesta av dessa har köpt biljett dit med förväntan att få se Sverige i final.
Vad händer nu?

Jag hoppas och utgår från att det fortfarande kommer 50.000 personer, att det blir en folkfest och att vi kan skriva succé i sammanfattningen av Europamästerskapet i Fotboll för damer 2013.

Sverige kan både som lag, som arrangör och som publik sträcka på sig efter detta mästerskapet. Tillsammans lyckades vi bevisa att vi är en fotbollsnation, vi har flyttat gränserna och vunnit ny mark!

//M

tisdag 16 juli 2013

Resultatet vi får om 10år

Jag tillhör den yngre delen av den generation som påverkades av sommaren 1994.
Jag var åtta år gammal och var precis mottaglig för en hysteri som mer eller mindre fortfarande ger svenskar gåshud.
Jag är en av dom, som sett "Sveriges väg till brons" på VHS alldeles för många gånger.
Jag är resultatet av en fotbollssommar.

Just nu arrangerar Sverige Europamästerskapet för damer i fotboll, mitt i denna turnering sparkas också Gothia Cup igång och om några dagar ska det första officiella SM-guldet i Beach Soccer delas ut efter en final i Vetlanda.

Om tio år får vi resultatet av nya fotbollsfantaster vars första stora minne av fotbollen är sommaren 2013.
De kommer att blicka tillbaka och tänka, minns ni den där sommaren när alla pratade fotboll? När varje ledig tid spenderades på planen, i trädgården eller framför TVn, kommer ni ihåg?

De kommer att säga, det var då jag bestämde mig för att spela fotboll,
det var då jag började drömma, och hoppas på att en dag få ta på mig den blågula tröjan.


För några månader sedan, i våras, gick jag genom Växjö med några likasinnade och pratade fotboll. Vi reagerade på att parkerna saknade spontanfotboll, att vi inte såg några lekande barn och än mindre att vi inte såg några lekande barn med bollar.
Jag hade önskat att vi hade gått samma väg idag och kunnat le åt alla de som spelar fotboll i parken, och kanske hade vi fått vara med?

Vår stora utmaning nu är att inte låta den spontanfotboll som börjat gro igen med hjälp av sommaren 2013 försvinna en gång till.
2013 har bevisat att intresset för fotboll finns och att vi kan ta till vara på det.
Låt oss göra det även när hejjaramsorna från EM, Gothia och SM i Beach Fotboll tar slut!

//M

lördag 13 juli 2013

Succé men man får skiten också

Damernas EM i fotboll går mot succé och Sverige kan som värdnation hålla huvudet högt.
När jag använder ordet succé så menar jag inte sportsliga resultat, det är för tidigt att prata om ännu. 
Det jag tänker på är den massmediala uppmärksamhet som slår alla tidigare europamästerskap vad gäller damernas turnering, jag tänker på att det redan i första omgången slogs ett publikrekord i Växjö. Publikrekordet beträffar en gruppspelsmatch där inte hemmanationen deltar.
Turneringen är nu också riktigt nära att slå det totala publikrekordet för ett Dam EM i fotboll.

Succé är ett ord som måste användas i detta sammanhang.
Sverige har levererat, och jag är säker på att det kommer att bli ännu bättre.

Men...
Ja, det är fruktansvärt tråkigt att behöva lägga in ett ord som men i denna text.

Men det finns en baksida av detta mästerskap.
Vissa beskriver det för män.
Jag skulle kalla det för bittra inteligensbefriade varelser som kommer från en annan tidsålder. Troligtvis någonstans 3-400 år bakåt i tiden.

Dessa varelser känner en ständig press på sig att verka lustiga via sociala medier, eller kommentarsfält på diverse nyhetssidor.

De har den senaste veckan fått för mycket publicitet och deras hat mot den övrigt uppskattade turneringen har framhävts i ord som är direkt riktade mot spelarna och på grund av deras kön.

Det är dags för alla oss övriga att slå tillbaka mot dem.

Och hur gör vi det bäst?

Jo, enkelt!

Vi fyller varje stol på arenorna.
Vi tar upp varje plats på sportbarerna.
Vi ser till att använda de sociala medierna till att framhäva det goda, till allt det positiva.
Vi, alla vi andra som älskar fotbollen, vi är de som kan och ska göra skillnad!

//M

onsdag 10 juli 2013

Dam EM 2013, mer än en fotbollsturnering!

Idag börjar damernas fotbolls EM, och Sverige står som värdnation.
Om det blir ett lyckat projekt återstår att se, men kritikerna har redan sagt sitt.
De sågar, att det fortfarande finns tomma stolar på arenorna, trots att detta EM kan vara på väg mot publikrekord vad gäller UEFA wmns Euro.
De sågar, att detta är pengar som kunde läggas på andra samhällsprojekt.
Och de drar åter upp debatten om elitsatsningar, om selektering, om att fotboll inte spelas på samma villkor.

Men de glömmer en sak.
De glömmer kolumnen med det positiva.
De stirrar blint på raderna som markeras med röd färg, och med någon form av färgblindhet så missar de det gröna.

De missar att i förhållandet för Dam EM är det svenska mästerskapet på väg emot succé.
De missar att svensk idrott tillhör världens bästa och att det bringar det svenska samhället betydligt mer gott än ont.
De missar att detta EM har satt biljettpriser i en klass som gör att alla som vill kan uppleva ett EM på hemmaplan.
De missar tusentals volontärer som utan krav på ersättning vill vara med och skapa ett mästerskap i världsklass och en fest som ekar kvar i Sverige under resten av 2013.

Jag vill inte ge mig in i ännu en debatt om medias syn på elitsatsningar, de förstorar upp ett problem (som existerar, men är marginellt), genom att stirra på samma fläck dag ut och dag in.
Media skriver ofta om problemet, men i varje artikel står det om 4-5 klubbar.
Min fråga till media skulle vara, hur många klubbar finns det i Sverige?
Hur många av dessa elitsatsar på det sätt som ni beskriver?
Hur många licensierade spelare finns det?
Hur många av dessa har råkat ut för den selektering som ni beskriver?

Damernas EM 2013 är mer än bara en fotbollsturnering, det är en svensk fest och alla är bjudna.
Damernas EM 2013 är ett bevis på att i fotbollens Sverige får alla vara med, och är det så att det inte passar den kritiska mediakåren så tycker jag synd om dem.

//M

tisdag 9 juli 2013

Vad har hänt och vad händer sen

Bloggen fungerar som mitt avskrivningsforum, det är mitt bästa sätt att slåss med mina egna tankar och idéer. Att det sedan gav extrem uppmärksamhet under en period och att mina tankar följdes av tusentals människor var givetvis roligt.
Mitt i denna vevan kom också en mörk tid, kanske den mörkaste. 
Ännu fler hittade till bloggen när fallet Mohammed hände, och tillsammans var vi många som kämpade för rättvisan. Tyvärr med ett utfall som visade svenska brister i humanitet och barns rätt till ett värdigt liv.
Tiden har rullat och mycket har hänt sedan dess.
För ett tag sedan stannade bloggen också till. Varför?

Jag har fått en del mail med frågor, både om varför bloggen tystnat, vad som händer i Vetlanda fotbollens värld, vad som händer i min värld och hur det går för Mohammed i våldets Jemen.

Jag kommer inte att kunna ge alla svar, men jag ska försöka ge några.

Som jag inledde, bloggen fungerar för mig som en plats där jag kan skriva mina tankar och idéer, ibland känner man för att bearbeta dem i huvudet först. Denna gången har det tagit längre tid än vanligt, och därför har jag inte skrivit så mycket.
Mitt liv är på väg att förändras ganska mycket inom det närmsta och jag har behövt att fundera lite i tystnaden, men jag är klar nu.

I mitten av augusti, om drygt en månad går mitt flyttlass, det rullar mot Bosön på Lidingö.
Jag lämnar Småland bakom mig, vem vet för hur länge? Det är en av livets bästa gåtor, ingen vet vad som händer i framtiden.
Tanken är att bloggen ska hitta ny kraft och ny energi och att ni ska kunna fortsätta att följa mina utmaningar, jag tror att alla ni föreningsmänniskor som följer bloggen kommer att finna det intressant, men förhoppningen är att även ni andra ska uppskatta det!

Vetlanda fotbollen går framåt enligt mig, jag tror att Vetlanda har några bra år framför sig, men det viktiga arbetet nu är att få kontinuitet på bra ungdomsledare. Att fortsätta utbilda ledare och att ge dem förutsättningarna att utveckla barnen och ungdomarna i en glädjerik miljö.
För att fotbollen i Vetlanda ska kunna nå framgång krävs ett långsiktigt arbete där föreningar, näringsliv och invånare alla vill skapa en sund miljö för inlärning och att föreningarna jobbar för att ge sina ledare både kunskap och material till att utföra sitt "arbete".

Att intresset för fotbollen i Vetlanda existerar och är högt vet jag då bloggen fick ett otroligt uppsving under den tiden som jag rapporterade om den lokala fotbollen.
Att media inte har visat mer intresse för de lägre divisionerna är enligt mig helt ofattbart, jag förundras över det ganska ofta. Men jag tror att det kommer nya tider, i Växjö växer det fram en otrolig våg, där en blogg har utvecklats till att ha ett eget TV-program som kan ses av hela befolkningen, samt en hemsida som ständigt fylls av ny information om den lokala fotbollen.
Jag tror att det är framtidens forum för lokalfotbollen, även i Vetlanda.

Så kommer vi in på det svåraste ämnet. Hur går det för Mohammed?
Jag måste tyvärr säga att min kontakt med honom är svag, jag försöker få tag på honom med jämna mellanrum men ibland uteblir svaren, som nu senast...
Mycket är svårtolkat och jag har inte velat skriva vissa saker då jag är osäker på om jag förstått det rätt, men läget har varit mycket svårt.
Mohammed har fått något form av brev där han ombeds till att greppa vapen, om detta kommer från militären eller från en milis har jag inte fått grepp om. Om det har slutat så, eller om han har klarat sig undan vet jag inte heller för tillfället. 
Mohammed blev utvisad tillsammans med sin mamma, (för er som inte läst om detta tidigare kan jag rekommendera att gå några månader tillbaka i min historik), Mohammeds pappa gömde sig i Sverige i väntan på att ha rätt till att söka ny asyl och har gjort det.
Tyvärr har detta inte givit mig en bättre bild av det svenska Migrationsverket, de har åter bevisat för mig om ohumanitära omständigheter där det behandlar människor som djur.

På tal om Migrationsverket, jag har skickat dem två brev med frågeställningar.
Jag har aldrig fått ett svar av dem.
Detta trots att en svensk myndighet skall svara sina medborgare.

Samtidigt kan man läsa nyheter om att Migrationsverket tar emot mutor, att de särbehandlar sökande och mycket mer. (Ett tips, gå in på Aftonbladet eller Expressen och sök "Migrationsverket", ni kommer inte tro era ögon om allt som står där).

Jag hoppas att kunna återkomma i fallet med Mohammed, och jag hoppas att en dag kunna ge ett glädjande besked! 
Jag tänker på det ofta, hur det skulle vara att få möta honom på flygplatsen.

Nu är det dags att avsluta detta inlägg som blev mer eller mindre en uppsatslängd.

Jag lovar att det inte ska ta så lång tid till nästa inlägg!

//M