Valet att gå skilda vägar

Igår kväll när jag och Ella satt och åt frågade hon mig "Hur känns det?".
Frågan berörde något som hände ett par timmar före vår middag.

Jag och sportchefen i föreningen hade kallat tre killar som valt att träna med en annan förening, vi skulle hitta en bra lösning för alla.
Killarna har tränat hos mig de senaste tre - fyra åren och vissa har engagerat mig mer än andra, framförallt en av killarna har varit under mina vingar även utanför fotbollen.

Så den naturliga frågan ställdes först,
varför har ni valt att träna med en annan förening?
Killarna gav ärliga svar, vart och en,
"Jag har mycket i skolan, de tränar inte lika mycket."
"Jag kan vara mig själv där, här är alla så seriösa och jag bara förstör för de andra".
Osv.

Bra, de kände att de behövde göra bytet för deras personliga utveckling, det hade inget med vår grupp, med mig eller med träningen i allmänhet.
Det handlade om att hitta sin nivå!

Fråga nummer två.
Har ni bestämt er?
Samtliga hade bestämt sig och vårt svar blev självklart att hjälpa dem, att förklara hur övergången går till och hur det påverkar dem. Alla vart överens.

Efter det satt vi kvar ett par minuter och pratade innan vi kramade om varandra och gick åt olika håll.

Därför ställde Ella frågan, hur känns det?

Det känns bra, i tre - fyra år har jag jobbat med dessa unga grabbar. Hjälpt dem att träna fotboll, att utveckla dem i gruppen, att pusha dem genom skola och vardag.
Nu har de gjort ett val som jag accepterar till hundra procent och jag stöttar dem genom processen.
Minnena har jag och dom med sig och vi går åt olika håll med glädje och med styrka av varandra.

Svårare än så är det inte!

//M