Vi är perfektionister, alltid.

På en av mina tränarutbildningar sa en man att vi fotbollstränare är felsökare, vi letar alltid vad vi kan förbättra och vilka misstag vi och våra spelare har gjort.

Jag höll inte med.

Inte då, men kanske nu förstår jag precis vad han menar, jag var förblindad utav hur jag själv uttrycker mig utåt, jag bortsåg från vad jag känner innanför.

Självklart är vi tränare en samling perfektionister, även om vi inte alltid låter som det.

Mot spelare, föräldrar, supportrar och ledningen framhäver vi nästan alltid vad vi har gjort bra, vi står sällan och pratar om vad som är mindre bra. Men i våra huvuden funderar vi alltid på vad vi måste göra för att förbättra det vi inte är nöjda med.

Vi kommer aldrig vara nöjda, inte med helheten, det finns alltid något som vi kan förbättra.

Om vi blir nöjda kommer vi att misslyckas.

Som exempel, min senaste match mot Jönköping Södra, vi vann med 3-0, flera av killarna var säkert riktigt nöjda med hur de spelade, andra var mindre nöjda och kanske en eller två var rent av besvikna. Men jag som tränare har ältat misstagen i ett par dagar nu.

Funderar på varför de uppstod, funderat på hur vi kan undvika dem, vad vi måste träna på för att förbättra de enskilda situationerna som skapade misstagen.

Jag har sökt fel, hela tiden, precis som min lärare sa att jag gör. Han hade rätt utan att jag själv insåg det.

Till viss del. För jag söker också efter de rätt vi gör. Det första som jag lyfter fram efter matchen är vad vi gjorde bra. Jag pratar med kollegor om vad vi gjorde bra, jag berömmer de som gjorde det allra bäst.

Jag är positiv, åtminstone utåt.

Men jag tror ändå att jag kommer att acceptera ett liv som felsökare, det är det ända sättet att nå perfektion, det är det ända sättet att inte acceptera att vara nummer två.

Men utåt vill jag aldrig låta som en felsökare, den rollen accepterar jag inte. Även där måste man sträva efter perfektion och då gäller det att ständigt lyfta fram vad vi gör positivt, sedan är det upp till mig att lyckas träna på det sätt att vi minerar de dåliga besluten som leder till våra kollektiva misstag.

//M