Jag var åtta år gammal och var precis mottaglig för en hysteri som mer eller mindre fortfarande ger svenskar gåshud.
Jag är en av dom, som sett "Sveriges väg till brons" på VHS alldeles för många gånger.
Jag är resultatet av en fotbollssommar.
Just nu arrangerar Sverige Europamästerskapet för damer i fotboll, mitt i denna turnering sparkas också Gothia Cup igång och om några dagar ska det första officiella SM-guldet i Beach Soccer delas ut efter en final i Vetlanda.
Om tio år får vi resultatet av nya fotbollsfantaster vars första stora minne av fotbollen är sommaren 2013.
De kommer att blicka tillbaka och tänka, minns ni den där sommaren när alla pratade fotboll? När varje ledig tid spenderades på planen, i trädgården eller framför TVn, kommer ni ihåg?
De kommer att säga, det var då jag bestämde mig för att spela fotboll,
det var då jag började drömma, och hoppas på att en dag få ta på mig den blågula tröjan.
För några månader sedan, i våras, gick jag genom Växjö med några likasinnade och pratade fotboll. Vi reagerade på att parkerna saknade spontanfotboll, att vi inte såg några lekande barn och än mindre att vi inte såg några lekande barn med bollar.
Jag hade önskat att vi hade gått samma väg idag och kunnat le åt alla de som spelar fotboll i parken, och kanske hade vi fått vara med?
Vår stora utmaning nu är att inte låta den spontanfotboll som börjat gro igen med hjälp av sommaren 2013 försvinna en gång till.
2013 har bevisat att intresset för fotboll finns och att vi kan ta till vara på det.
Låt oss göra det även när hejjaramsorna från EM, Gothia och SM i Beach Fotboll tar slut!
//M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar