Kanske för fort? Vem vet.
Men ibland undrar jag vad som hände med drömmarna och varför hållplatsen blev en permanent väntan, och på vad?
Jag kommer ihåg när man var yngre och vågade säga vad man drömde om, och vad man tänkte om alla som sa att det var orealistiskt. Vad hände sen, varför blev man som dem?
Som fotbollstränare är man van vid att skapa drömmar, ibland för en kort sekund, ibland för en livstid. Och på det området har jag bestämt mig att inte slå undan benen på någons dröm, aldrig någonsin.
Men varför kunde jag då inte klara av att behålla min egna?
Nu är jag på banan igen, jag har samlat mina tankar och fokuserat på målet.
Det finns två alternativ, antingen låter man livet stå i vägen för drömmen eller så lever man livet genom drömmen.
Några andra alternativ finns inte.
Det är svart och vitt.
Det är bara att välja.
2012, det bästa året någonsin är historia, nu är målet att 2013 ska knäcka 2012.
Sedan tar vi det därifrån.
//M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar