Svensk idrott är fantastisk! I dokument kan vi läsa om visioner att svensk idrott är världens bästa och vi kan läsa om den nordiska modellen om en folkrörelse som står för demokrati, öppenhet och med medlemmar från alla sociala skikt. I dokumenten kan vi läsa om att svensk idrott drivs av ideella krafter och att den överlever i de orter där postkontoret tvingas stänga. Vi bjuds via dessa dokument in till att slå oss för bröstet och klappa grannen på ryggen.
Men är det så vackert?
I hela mitt liv har jag varit en del av den svenska idrottsrörelsen, det är inget val jag gjort själv utan något som jag fötts och uppfostrats till. Jag kommer från en typisk svensk landsortsfamilj med en stöttande mor och en far som ställde upp för den lilla byns förening genom att ta sig an att träna mig och mina jämngamla. Precis på samma sätt som han tidigare gjort med mina syskon, hans ideella ledarskap är just det ledarskapet som svensk idrott så gärna talar om i sina dokument och den lilla föreningen är precis så som en typsik svensk förening beskrivs, med demokrati, öppenhet och ideella krafter.
Detta var i slutet av 80-talet och en bit in i 90-talet, det var nog något liknande en bit in på 2000-talet också, men sanningen är att den föreningen liksom många andra svenska föreningar idag saknar nästan allt vad verksamhet betyder. Den innehåller ett par eldsjälar som fortfarande driver på byn och säljer lotter, anordnar majbrasor och klipper gräset på den gamla anrika gräsplanen, skillnaden är den att det nästan aldrig springer ut några skrattande barn på gräset och byns representationslag har sedan många år lagts på is.
Några få spelare har gjort det förbjudna och istället börjat spela för ärkerivalen i grannbyn.
I den gamla slitna klubblokalen träffas ibland eldsjälarna och pratar gärna om tavlan som hänger på väggen och visar hur en allsvensk storklubb var på besök när fotbollsplanen invigdes, och barnen som man ser i bakgrunden på tavlan påminner eldsjälarna om deras svunna tid i en levande landsort.
Eldsjälarna samlas ibland i något som de kallar för styrelsemöten i den sovande föreningen och ibland kallar de det för årsmöte, men egentligen finns det ingen direkt skillnad, det är samma eldsjälar och samma smak på kaffet som de köpt i samma lanthandel som alla tidigare år.
På dessa möten brukar de prata om tider när lokalen inte räckte till för årsmötena och då de fick låna bygdens skola för att få plats, de pratar om en förening med sektioner inom allt från bridge till ishockey, och de pratar om en tid då de var en del av byns stolthet.
Idag åker landsortsbarnen till de större samhällena för att spela i den förening som anses vara rätt förening, och om en annan förening skulle anses bli rättare så åker de ännu lite längre. En förening som är rätt är gärna en förening där ledarna inte är ideella, ju dyrare de är desto mer rätt är det. I styrelsen ska det sitta pampar från näringslivet, och det absolut bästa är om de pratar i termer som får den vanlige och dödlige människan att vara tyst i rädslan att göra bort sig. Demokrati är ett minne blott, här är det hierarki som gäller och pamparna ryggdunkar varandra medan de pratar om hur de ska ta föreningen tillbaka till tider när de spelade i en högre serie.
Men en sak finns i alla fall kvar i den svenska idrotten. Alla får vara med.
Åtminstone så länge de kan betala en halv normal svensk månadslön per barn som vill träna ishockey i en säsong, sen tillkommer det lite pengar för utrustning och resor, men ändå, föreningslivet bygger fortfarande på folkrörelsens ideologi om att den är öppen för alla och att den är spridd i alla sociala skikt.
Ja, ni förstår min ironi.
Men då är det lätt att tänka att det bara gäller för ishockey, och kanske för motocross, ridsport, alpint, speedway, bandy, segling och några idrotter till.
Fotboll är ju inte så dyrt, det är 7-800kr för en säsong i träningsavgift, det är 3-400kr till lite respengar, kanske 600kr i träningskläder och 2500kr i skor, och 2500kr till nya skor när de gamla blivit omoderna. Observera att skorna idag inte blir utslitna, de blir omoderna den dagen som Zlatan eller Messi har bytt färg på sina skor, och nåde den förälder som inte köper nya skor till sitt barn, den föräldern får skämmas när den vid nästa match ser att alla andra barn har fått den nya färgen.
Idrotten i Sverige har gått en lång väg från den idrott som vi gärna pratar högt om, i många små möbel- och fabriksorter runt om i Sverige har klubbens grabbar bytts ut mot avlönade fotbollsspelare från halva Europa som inte hinner lära sig att hitta till ortens ICA innan de flyttar till en klubb som har en större plånbok.
Men det finns fortfarande undantag och det är dessa undantag som vi ska hylla i framtidens berättelser om svensk idrott. Det finns föreningar som anpassar sig till framtidens ideal men som lyckas att behålla själen i ränderna på tröjan och där eldsjälarna inte behöver prata om tider som vi kallar försvunna. Där föreningen binder samhället och där rikedomar inte mäts i pengar. Det finns föreningar där de gamla gubbarnas cyklarna står parkerade utanför den gamla träläktaren vid varje träning oavsett väder och vind, för att dessa gubbar vill följa ortens killar och tjejer på vägen mot ett mirakel.
Det finns en idrottsrörelse i Sverige som kommer att överleva allt och som kommer att skapa nya sagor, nya myter och nya legender.
Den idrottsrörelsen bidrar till att svensk idrott har en möjlighet att bli världens bästa idrott, men det är något som varje svensk idrottsintresserad människa har ett ansvar för.
Hur vill du att svensk idrotts framtid ska se ut? Vad gör du för att skapa den?
//M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar