När man måste skriva

Söndagens TV-utbud distraherade mig i lägenheten i Uppsala och jag hade planerat att skriva klart en av inlämningsuppgifterna vars deadline väntar runt hörnet. Inlämningsuppgiften i sig är ganska enkel och utförandet ska vara i form av en krönika berörande idrotts-Sverige och med utgång från bland annat idrotten vill, krönikan ska gärna vara knuten till idrottsdebatten som stundar i media och med egna erfarenheter.

Egentligen kan man säga att krönikan ska likna några av de inlägg som jag under alla år skrivit på TRG med en enkel liten skillnad, den här måste jag skriva, något jag aldrig känt eller upplevt med TRG.

Så helt plötsligt drabbas jag av skrivkramp, total black-out och antikreativitet.

Hur ska jag inleda, vad vill jag ha sagt, vart står jag i debatten och hur framför jag de åsikterna i texten?

Vem vill läsa? Varför vill de läsa? Vad kan jag tillföra till debatten för Sveriges största folkrörelse?

Tillbaka till TRG, och till allt mitt skrivande. Jag har aldrig någonsin känt en press för att skriva, inte heller nu, jag skriver det jag tänker, när jag tänker det. På topparna har bloggen haft flera tusen läsare under samma dygn, och i dalarna har den haft en handfull. Jag har aldrig riktigt reflekterat över vad eller varför vissa av inläggen haft fler läsare, vad skillnaden varit mellan de inlägg med bra hits och de med mindre bra.

Så varför börjar jag ens fundera över det här nu? Allt jag behöver göra är samma sak som jag gjort flera gånger per vecka under de senaste fyra åren.

Jag börjar fundera över varför prestationsångesten kommer, om det har med bedömningen att göra, men det tror jag inte, jag bedöms just nu utav dig som läser. Jag börjar fundera över om det har med deadlinen att göra, men ärligt talat så är det så långt bort i fjärran jämfört med innehållets längd att det finns ingen stress i det här arbetet. Jag funderar över om det har med pressen på korrekthet och språk att göra, men inte heller där är jag den typen som reflekterar över sådant, jag skriver i en krönika med det språket som kommer i mitt huvud.

Men så sitter jag här med pappret på uppgiften framför mig, och med ett öppnat tomt dokument i word endast innehållande min rubrik ”svensk idrott – världens bästa ?”

Jag nämnde aldrig det innan, men TVn distraherade mig så pass mycket att jag tillslut bestämde mig för att lämna lägenheten, jag åkte upp till Ella’s jobb och satte mig i restaurangen på IKEA med en varm kopp kaffe och en nybakad äppelpaj. Jag placerade mig i hörnet med utsikt över parkeringsplatsen och tänkte att jag på något sätt skulle hitta inspiration här. Utanför fönstret ser jag en stor neonskylt med texten ”Stadium” lite längre bort finns en annan med ”Intersport” och en med ”XXL”, bara ytterligare några meter längre bort finns ”Team Sportia”. Vid bordet jämte mitt sitter en barnfamilj, två barn iklädda varsin fotbollströja, båda röd-blå med ”MESSI” tryckt i gult på ryggen, lite längre bort i restaurangen sitter ett par, han har en vit och röd tröja med texten ”Liverpool” över skulderbladen.

Genast kopplar jag intrycken till min rubrik, jag funderar över barnen som sitter med fotbollströjor från Spanien, och killen med ett engelskt klubblag tryckt på tröjan. Jag funderar över hur ett mellanstort handelsområde i en stad som Uppsala kan innehålla de fyra största sportkedjorna och jag funderar över att TV4 på en bra sändningstid visade Bandypremiären mellan Västerås och Hammarby.

Samtidigt har jag i beaktning att RF just meddelat att elitstödet sänks med 30 miljoner och att de flaggar för att verksamhetsstödet kommer att sänkas, detta främst eftersom att regeringen inte ökat det statliga stödet sedan 2010 och att RFs undansatta pengar för dessa stöd börjar ta slut.

Så till poängen, det tog mig ett inlägg på bloggen att hitta vägen till uppsatsen, frågan är hur svensk idrott kan vara världens bästa om inte alla är med, vi behöver gemensamt satsa på en av Sveriges äldsta och största folkrörelser, om målet ska vara att svensk idrott ska vara världens bästa i det hänseende att det ska skapa en bättre hälsa, en bättre gemenskap och en större glädje, då får ingen lämnas utanför. Frågan är ”lämnas något utanför?”

//M